Mannen med den blå jackan

Mannen med den blå jackan och den bruna mössan eller hatten om man så vill, den mannen kom in i butiken en dag. Han brukar alltid panta burkar. Varje tillfälle han är i butiken så kommer han fram till kassan med ett pantkvitto. Det handlar inte om många kronor vid varje tillfälle. Lite här och lite där, det är hans melodi.

Mannen med den blå jackan kommer denna dag till min kassa. Han lägger en förpackning med glödlampor på bandet och står samtidigt och viftar ivrigt med sitt pantkvitto. Vi gör upp affären och vi ler mot varandra när vi avslutar vår kund/kassörska kontakt denna dag.

Tio minuter senare kommer mannen med den blå jackan och den bruna mössan in genom entrén igen. Han kommer åter till min kassa efter ett varv i butiken. Han har lagt upp ett paket med glödlampor på bandet, samma paket som han 15 minuter tidigare köpte av mig. Han ville lämna tillbaka dem. Bakom paketet med glödlampor står en flaska matolja. Mannen i den blå jackan och den bruna mössan vill helt enkelt byta ett par glödlampor mot en liter matolja. Självklart får han det, jag fixar utan krångel, men jag måste undra var logiken finns?

Av brons är du kommen…vila i frid…

Idag går den i graven. Den lilla bruna. Det där onödiga myntet. Den där förbannade lilla bronspengen som bara ligger och skräpar. Den där pengen som alla länge har stört sig på. Den går i graven idag, den där pengen som inte ens går att använda i parkeringsautomaten.

Det där är ett litet axplock bara från saker man får höra dagligen om det minsta myntet som finns i våra plånböcker, det är inte mina egna åsikter. Jag har i ärlighetens namn inte ännu retat upp mig så mycket på dess existens. Så länge den finns så är det väl bara att använda den, vart ligger problemet?

Men jag är också  lite glad över att den nu ska försvinna. Då kanske folk slipper bli sura och griniga när man meddelar dem slutsumman de skall betala. Men jag undrar om man nu kommer att störa sig på enkronoan, nu blir ju den minst i plånboken. Känns väl onödigt, vi skulle väl kunna använda oss av femkronor som minst? Eller tiokronor?

Jag är dock nyfiken på nu vad våra plastpåsar ska kosta. Är vi generösa och sänker priset med femtio öre eller är vi såpass elaka och utnyttjar läget och höjer priset med femtio öre? Om det sistnämnda är fallet så kanske de som förut önskat livet ur femtioöringen gärna hade sett att den ännu fanns kvar. För enochfemtio har länge varit hutlöst dyrt för en plastpåse enligt mångas tycke, vad kommer de då inte tycka om ett pris på två hela kronor?

Jag kommer vara fylld av förväntan inför morgondagens arbete i butiken. Frågan är om jag kommer kunna sova. Kan bli en trött kassörska som möter kunderna den 1 oktober 2010, första dagen utan femtioöringar sedan år 1873.

Kvitto på ovett

Om man inte vill ha sitt kassakvitto när man handlat färdigt beter man sig tydligen såhär:

Man lämnar fram pengar i tysthet. Man räcker fram sin hand för att ta emot sin växel i tysthet. När man ser att kassörskan lagt med kvittot under sedlarna tar man inte emot hela bunten. Man beter sig som att man är allergisk mot kassakvittot och om man råkar peta på det skulle det resultera i utslag över hela kroppen. Man fifflar istället med att försöka att endast få tag på sedlarna från kassörskans hand. När man tillslut lyckats ger man kassörskan en mörk blick och går sin väg, i fortsatt tysthet.

Det hela är för mig rätt skrattretande. Jag ler för mig själv och får ett kvitto på att det finns många tjurigt envisa människor som dessutom inte lärt sig orden ”Tack, men jag behöver inte kvittot”.

Dåtidens skola, nutidens skola…jag säger då det. Vi får hålla tummarna för framtidens skola. Vett och etikett kanske borde införas på schemat?

Kompromiss

Damen småhandlar, endast tre varor behövde hon. Kalaset kostade henne tjugofem kronor. I handen håller hon två stycken tjugokronorsedlar. Hon räcker fram dem, tittar på mig och öppnar sedan munnen för att tala;

- Kan du ge mig hundra kronor?
- Ja, jo det kan jag väl…eller…?
- Ja, jag skulle behöva hundra kronor förstår du.
- Ja, jo jag förstår, men hur menar du?
- Jag behöver helt enkelt hundra kronor!
- Jo, fast då kanske du skulle betala med ditt kontokort istället för dina fyrtio kronor, så kan vi göra ett uttag därifrån, vad tror du om det?
- Jaaaa, jamen så kan vi ju göra, det blir väl mycket enklare - så gör vi du!

Så tar damen upp sitt kontokort och stoppar in det med chipet uppåt och inåt (efter lite hjälp på traven). Några knapptryck senare står hon där med en hundralapp i handen. Smidigt värre – hon fick sina pengar, jag slapp minusdiff på hundra kronor i min kassa. Kompromisser är fantastiska.

Jo det var så sant…

…jag hade häromdagen en kvinna som handlade av mig. Hon köpte ett paket frusen broccoli, en bit av en herrgårdsost och ett medel mot insekter. Hon var ganska uppjagad, lite småilsk. Inte på mig dock. Inte heller på någon annan som befann sig i butiken. Hon skulle hem och utrota. Utrota det som gjorde henne förbannad.

Vi diskuterade hur till vida effektivt insektsmedlet kommer att vara. Om de små flygfäna, även kallade bananflugor, skulle inse sig besegrade och dö när de blev nerdränkta av en spraydusch.
Mitt i vårt diskuterande bryter kvinnan av med en annan fundering. Det var en sak hon hade kommit att tänka mycket på de många stunderna då hon stått vid fönstret och tryckt sönder de små ättriga flugorna mot sitt köksfönster. Frågan hon funderade på var: Hur lyckas de fortplanta sig, de är ju sååå små – hur går det till?

Det är en tanke som tåls att funderas på.

Vad bananflugor har att göra med livet i butiken, kanske du undrar nu? Men daaaahh…bananfluga!

Bloggen goes sommar

Nu så, nu är det sommar. I alla fall enligt våra almenackor. Vädergudarna hänger inte riktigt med. Eller så är de snarare alltför snabba. Det verkar som om att de missat sommaren i år och gett oss höst direkt efter vintern (och en gnutta vår) i år. Men inte ska vi väl vara bittra? Semester kommer vi ju ändå att få, och vi får låtsas på alla sätt som går att det är sommar. Bloggen har fått ett nytt utseende, mer somrigt i en ljusrosa nyans. Lite nytt liv är aldrig fel. Vad tycker ni?

Nytt liv blir det även i butiken nu. Sommargäster och stugägare besöker butiken nu. Jag tycker det är roligt. Nya ansikten, nya bekantskaper. Jag vet att vi i sommar många gånger kommer att få höra ”Jasså, så funkar det inte hemma hos oss!” ”Va? Jag får alltid köpa bilagan löst hemma!” Och så vidare och så vidare. Då lägger vi på vår charmerande charm, lägger huvudet på sne och säger med ett leende ”Jasså minsann?, men såhär funkar det här hemma hos oss – välkommen!”

Sommargäster. Turister. Jag tycker om dem. Jag välkomnar dem till vår butik, men jag lär dem också vad som gäller hos oss. När jag kommer till deras stad följer jag deras regler. Ta seden dit man kommer. Det är väl det som är det charmiga med att turista, att det inte är precis likt som hemma där man bor?

Sommar som sagt – nu kör vi! Jordgubbar. Sill. Dill. Glass. Festisar. Grillkol. Flintastek. Flädersaft. Folköl. Nypotatis. Gräslök. Mera jordgubbar. Regnblöta kunder iklädda sandaler och regnrock.

Glad sommar! (Ja, låt oss alla vara glada - tillsammans gör vi det här till tidernas bästa sommar – we can fix it!)

Jag hoppas vi får många sådana här dagar!

Jag informerar

Jag undrar hur folk tänker. Jag undrar hur folk tror att det ser ut i en kassalåda. Ja, alltså den lilla låda där vi förvarar pengarna som vi håvar in från folk dagarna i ända. Tror folk att vi bara tar sedlarna och slänger ner dem huller om buller i ett enda kaosikt virrvarr? Det verkade som att majoriteten av mina kunder tänkte så igår. Jag ägnade ett X antal minutrar av min arbetsdag åt att sitta och veckla ut sedlar från yttepyttesmå pappersbollar till rektangulära pappersbitar. För tro det eller ej, det råder faktiskt ordning och reda i våra kassalådor.

Nu vet ni det. Ta det till er eller glöm direkt.